Happy New Year!
Nu har jag varit dålig på att skriva här igen. Förlåt :) Man får liksom inte så mycket tid över till att sitta vid datorn bara.
Julen har varit god. Lite för mycket åkande bara men det är lite oundvikligt om man vill träffa alla. Vi var hos Kiki på julafton och dagen efter begav vi oss av till sorunda och Martins kusiner. Där blev det en del lekande och det spelades en massa spel. Dock mest kel med lilla Vincent som har varit lite förkyld. Det blir en hel del pyssel eftersom han vissa dagar gråter hela kvällarna. Det kan kännas lite uppgivet ibland men vi vet att det inte varar för alltid så då orkar man med. Dessutom är det guld när han inte är ledsen. Han har blivit så stor nu känns det som. Han är stadig i nacken och har börjat skratta och prata lite ibland :) Han kan även stå när han är arg :P Styrkan har han men inte balansen. Efter sorundavisiten har vi varit hem till min mamma en sväng också. Emma var där hon med. Det var mycket trevligt. Vi gjorde inte speciellt mycket men vi behövde lite lugn och ro. Kanske ska vi ses snart igen hemma hos min moster som vi gjorde förra året.
Nu är vi iallafall hemma igen sedan ett par dagar tillbaka. Här ute är det sjukt mycket snö och ganska kallt. Då passar tofflorna och morgonrocken jag fick av Martin och hans mamma bra :) Granen har vi redan kastat ut eftersom den led av vätskebrist och tappade barren. Igår var Niklas och hans Viktoria här och hon hade köpt ett par jättesöta skor till Vincent. Det är ju inte riktigt dags ännu men då har han något att växa i.
Idag skulle Ellen och Jimmy ha kommit på besök men hennes bil har skurit ihop så det får bli en annan gång. Istället åker vi förmodligen till Kiki och firar nyår. Om det nu är så mycket att fira. Jag har noll nyårskänsla och än så länge känns det som en vanlig vardag. Men att träffa lite släkt är alltid trevligt. Kusin Erika är där med Enya och Mino också.
Nu ska jag fixa mig iordning lite tänkte jag och snart ska jag ta mig tid att lägga upp lite bilder hade jag tänkt. Hoppas att ni får en riktigt fin dag och kväll och att ni inte vaknar upp allt för bakis imorgon :) Massor med nyårskramar från mig och mina pojkar.
Julen har varit god. Lite för mycket åkande bara men det är lite oundvikligt om man vill träffa alla. Vi var hos Kiki på julafton och dagen efter begav vi oss av till sorunda och Martins kusiner. Där blev det en del lekande och det spelades en massa spel. Dock mest kel med lilla Vincent som har varit lite förkyld. Det blir en hel del pyssel eftersom han vissa dagar gråter hela kvällarna. Det kan kännas lite uppgivet ibland men vi vet att det inte varar för alltid så då orkar man med. Dessutom är det guld när han inte är ledsen. Han har blivit så stor nu känns det som. Han är stadig i nacken och har börjat skratta och prata lite ibland :) Han kan även stå när han är arg :P Styrkan har han men inte balansen. Efter sorundavisiten har vi varit hem till min mamma en sväng också. Emma var där hon med. Det var mycket trevligt. Vi gjorde inte speciellt mycket men vi behövde lite lugn och ro. Kanske ska vi ses snart igen hemma hos min moster som vi gjorde förra året.
Nu är vi iallafall hemma igen sedan ett par dagar tillbaka. Här ute är det sjukt mycket snö och ganska kallt. Då passar tofflorna och morgonrocken jag fick av Martin och hans mamma bra :) Granen har vi redan kastat ut eftersom den led av vätskebrist och tappade barren. Igår var Niklas och hans Viktoria här och hon hade köpt ett par jättesöta skor till Vincent. Det är ju inte riktigt dags ännu men då har han något att växa i.
Idag skulle Ellen och Jimmy ha kommit på besök men hennes bil har skurit ihop så det får bli en annan gång. Istället åker vi förmodligen till Kiki och firar nyår. Om det nu är så mycket att fira. Jag har noll nyårskänsla och än så länge känns det som en vanlig vardag. Men att träffa lite släkt är alltid trevligt. Kusin Erika är där med Enya och Mino också.
Nu ska jag fixa mig iordning lite tänkte jag och snart ska jag ta mig tid att lägga upp lite bilder hade jag tänkt. Hoppas att ni får en riktigt fin dag och kväll och att ni inte vaknar upp allt för bakis imorgon :) Massor med nyårskramar från mig och mina pojkar.
...
Gud så mycket snö det är ute. Man känner sig helt insnöad här ute i skogen. Vi har Mattias på besök sedan ett par dagar tillbaka och imorgon kommer Hanna hit också. Det är trevligt med lite besök fast ganska jobbigt också. Man får inte så mycket gjort. Sedan har vi fått en lite sne dygnsrytm också och går och lägger oss på tok för sent och sover till tolv på dagarna. Då hinner man inte se så mycket sol eller göra något.
Jag känner mig trött och lite deppig och skulle behöva lite omväxling. Men det är så himla svårt att komma iväg och göra något. Jag vet inte vad jag ska göra för att känna mig bättre. Jag är inte ens motiverad över att fira jul. Helst skulle jag bara vilja vara hemma och pyssla ett par dagar med Martin. Städa huset och fixa all tvätt som ligger i drivor. Ååååh vad trött jag blir :(
Det roliga jag har att berätta är att Vincent blir fyra veckor idag. Tiden har gått så snabbt men samtidigt så känns det som att vi har haft honom här så länge jag kan minnas. Konstigt är det. Han har fortfarande lite problem med sin mage men vissa dagar går det faktiskt ganska bra. Vissa dagar är det värre. Vi längtar tills det gått över och tills han sover lite mer på nätterna. Något som gör mig väldigt glad är när han mår bra och är så söt som bara han kan vara. då känns allt super.
Nu måste jag sluta skriva för Vincent är ledsen.
God jul till er alla om jag inte skriver innan dess.
Jag känner mig trött och lite deppig och skulle behöva lite omväxling. Men det är så himla svårt att komma iväg och göra något. Jag vet inte vad jag ska göra för att känna mig bättre. Jag är inte ens motiverad över att fira jul. Helst skulle jag bara vilja vara hemma och pyssla ett par dagar med Martin. Städa huset och fixa all tvätt som ligger i drivor. Ååååh vad trött jag blir :(
Det roliga jag har att berätta är att Vincent blir fyra veckor idag. Tiden har gått så snabbt men samtidigt så känns det som att vi har haft honom här så länge jag kan minnas. Konstigt är det. Han har fortfarande lite problem med sin mage men vissa dagar går det faktiskt ganska bra. Vissa dagar är det värre. Vi längtar tills det gått över och tills han sover lite mer på nätterna. Något som gör mig väldigt glad är när han mår bra och är så söt som bara han kan vara. då känns allt super.
Nu måste jag sluta skriva för Vincent är ledsen.
God jul till er alla om jag inte skriver innan dess.
Mys
Igår var världens mysdag. Vi var bara hemma alla tre och Vincent, som har lite problem med sin mage, verkade ganska nöjd och glad. Han har fått några droppar som han ska äta innan amningen varje gång och vi tror att de hjälper lite. Men helt bra är det inte ännu. Det är jättejobbigt att se när han har ont. Han vrider sig och gråter. Om det inte blir bättre tills på fredag skulle vi prova något annat. Men som sagt igår var han inte lika ledsen som annars.
Idag vart det sovmorgon och nu väntar besök från pappa och Niklas. Imorgon ska vi in till staden på hörseltest med Vincent och efter det ska vi till linköping och lämna tens-apparaten. På fredag får vi besök av syster Emma och hennes pojkvän Anders :)
Nu blir det myyyyys med pojkarna <3
Idag vart det sovmorgon och nu väntar besök från pappa och Niklas. Imorgon ska vi in till staden på hörseltest med Vincent och efter det ska vi till linköping och lämna tens-apparaten. På fredag får vi besök av syster Emma och hennes pojkvän Anders :)
Nu blir det myyyyys med pojkarna <3
Tvåveckorspojken
Grattis Vincentplutten 2 veckor :)
Idag har jag för en gångs skull känt mig ganska utvilad :) Vi har varit och tittat ut en julgran idag som Martin och Danne var och hämtade hem nyss. Vår första riktiga julgran tillsammans :)
Nu sitter jag och väntar på att de ska komma tillbaka från affären så att vi kan laga lite mat. Vincent ligger i sin vagn och sussar sött. Vi har börjat kämpa för att han ska sova i sin egen säng och det går faktiskt helt okej :) Men får såklart hålla på och klura en hel del med honom men när han väl ligger där är det så himla skönt att få sova ensamma. När han ligger bredvid kan man inte riktigt slappna av på samma sätt. Inte jag iallafall :P
Nu kom Dan och Martin hem så nu blir det myspys med mat och must. Kanske blir det att ta in granen också? Lite bilder från idag får avsluta detta inlägg :)
Världens finaste gossar ska ut på granjakt
Far och son Schenström
En utslagen Vincent efter vår vandring
Idag har jag för en gångs skull känt mig ganska utvilad :) Vi har varit och tittat ut en julgran idag som Martin och Danne var och hämtade hem nyss. Vår första riktiga julgran tillsammans :)
Nu sitter jag och väntar på att de ska komma tillbaka från affären så att vi kan laga lite mat. Vincent ligger i sin vagn och sussar sött. Vi har börjat kämpa för att han ska sova i sin egen säng och det går faktiskt helt okej :) Men får såklart hålla på och klura en hel del med honom men när han väl ligger där är det så himla skönt att få sova ensamma. När han ligger bredvid kan man inte riktigt slappna av på samma sätt. Inte jag iallafall :P
Nu kom Dan och Martin hem så nu blir det myspys med mat och must. Kanske blir det att ta in granen också? Lite bilder från idag får avsluta detta inlägg :)
Världens finaste gossar ska ut på granjakt
Far och son Schenström
En utslagen Vincent efter vår vandring
Fredagsmys med V & M
Inatt var Vincent superduktig. Han vaknade bara tre gånger och åt och sedan somnade han om igen :) Trots det har jag varit ganska trött och haft ont i huvudet. Men kvällen blir mys med fruktsallad och idol såklart.
Denna vecka har varit väldigt lugn. Lite besök ifrån familj och så bara. Det är väldigt omställande att var annan/tredje timma behöva amma. Man blir aldrig riktigt utvilad. Men jag måste säga det att jag är väldigt glad att han blir nöjd och slutar skrika när han får mat :) Det är världens bästa känsla när Vincent har gråtit och man får honom nöjd igen. Han är väldigt snuttig och nappen duger inte så det blir lite trixande och fixande innan han blir glad igen. Oftast handlar det om mat eller blöjan.
Nu sitter jag här och väntar på att Martin kommer hem så att vi kan laga lite mat. Vincent ligger och sover i sin vagn. Sängen duger nämligen inte åt honom. På nätterna så vill han bara sova mellan oss. Väldigt mysigt såklart men lite jobbigt med babyspyor och att hela tiden behöva tänka på att inte mosa honom.
Imorgon blir det att fixa med pappas volvo som vi ska få låna en tid framöver så att vi får plats med vagnen om vi ska någonstans. Annars vet jag inte. Tack så jättemycket för alla fina kommentarer! Det värmer jättemycket att läsa alla fina ord ni skrivit.
Denna vecka har varit väldigt lugn. Lite besök ifrån familj och så bara. Det är väldigt omställande att var annan/tredje timma behöva amma. Man blir aldrig riktigt utvilad. Men jag måste säga det att jag är väldigt glad att han blir nöjd och slutar skrika när han får mat :) Det är världens bästa känsla när Vincent har gråtit och man får honom nöjd igen. Han är väldigt snuttig och nappen duger inte så det blir lite trixande och fixande innan han blir glad igen. Oftast handlar det om mat eller blöjan.
Nu sitter jag här och väntar på att Martin kommer hem så att vi kan laga lite mat. Vincent ligger och sover i sin vagn. Sängen duger nämligen inte åt honom. På nätterna så vill han bara sova mellan oss. Väldigt mysigt såklart men lite jobbigt med babyspyor och att hela tiden behöva tänka på att inte mosa honom.
Imorgon blir det att fixa med pappas volvo som vi ska få låna en tid framöver så att vi får plats med vagnen om vi ska någonstans. Annars vet jag inte. Tack så jättemycket för alla fina kommentarer! Det värmer jättemycket att läsa alla fina ord ni skrivit.
Hans Vincent Jim Schenström
(Jag började skriva detta inlägg när Vincent var en vecka. Idag är han 10 dagar)
Äntligen är vi hemma igen. Idag var det en vecka sedan vi förstod att det var på gång. Redan på lördagmorgonen kände jag att något inte var som det brukade men jag vågade inte riktigt hoppas på att det verkligen skulle ske. Vi åkte hem och hälsade på Elin och barnen och jag försökte ignorera sammandragningarna och tänka att det säkert bara var förverkar och inget att hänga upp sig på. När vi kom hem såg vi på Tv och jag anade att det kanske var nu det var dags och vi började klocka värkarna för att inse att det skulle komma en bebis inom de närmsta två dagarna. (Man vet ju inte hur lång tid det kan ta)
Vid två, tre någon gång så ringde jag in till förlossningen och berättade att det var ca fyra eller fem minuter mellan värkarna och undrade om vi skulle komma in. Jag fick beskedet att jag skulle vänta tills jag visste att de kom ännu tätare. Det tog bara en timma innan jag kände att jag var tvungen att ringa igen. Det var nu bara tre minuter mellan varje värk och jag hade lite svårt att slappna av. Man kan säga att paniken började krypa sig på lite smått. Nu fanns det liksom ingen återvändo. Allt man kunde göra var att hänga med och stå ut. Jag hade världens bästa stöd ifrån Martin som hela kvällen fixade med min TENS-apparat (elektroder som man sätter på ryggen för att värkarna inte ska kännas lika mycket), vetekudden och klockningen. Väskan som skulle packas fick Martin också i uppgift att ta hand om. Tur att vi skrivit ner allt vi skulle ta med oss annars hade vi nog glömt hälften. Vi fick iallafall komma in sa de på telefon.
Resan in till förlossningen skedde under tystnad med undantag för mitt samtal med pappa på mobilen då jag berättade att vi åkte in nu. Jag hade tidigare föreställt mig att jag skulle vilja lyssna på musik för att det skulle kännas lite mer som vanligt och få mig på andra tankar men nu kändes musik väldigt avlägset och jag tycker synd om Martin som försökte prata med mig när jag i stort sett bara kunde kolla upp lite som svar. Ute stod världen stilla och det kändes som att alla låg och sov utom vi. Utanför ingången till akuten stod det onyktra ungdomar och jag kunde inte förstå för allt i världen hur folk kunde vara fulla och tänka på annat när jag skulle föda.
Väl inne på förlossningen fick vi komma in i ett rum där jag fick lite mätare fastspända på magen som kollade barnets hjärtfrekvens samt hur täta verkar jag hade. Kändes som världens längsta halvtimma innan barnmorskan kom tillbaka. Hon kollade då hur "öppen" jag var och konstaterade att jag var öppen tre centimeter och att det på riktigt skulle komma en bebis snart. Sedan fick vi ett eget rum och jag blev bästa vän med lustgasen. Tidsuppfattningen från att vi kom in tills att han kom ut är lika med noll men efter ett tag kan vi säga beslutade jag att ta EDA:n. Det är en bedövning som en läkare lägger mellan ryggkotorna. Det gick lite sådär eftersom jag hade lite svårt att ligga stilla. Han blev lite irriterad över att min ena arm gång på gång letade sig bak på ryggen där han hade smörjt på massa klet som skulle hålla bakterierna borta.
När bedövningen väl hade verkat så infann sig den enda stund under hela förlossningen där jag faktiskt såhär i efterhand kan säga att det var ganska roligt att föda barn. Det onda under värkarna blev inte lika intensivt och tillsammans med lustgasen var det uthärdligt. Jag glömde ibland bort att andas in vanlig luft vilket resulterade i att alla ljud blev förstärkta och jag förstod inte vilket håll de kom ifrån. Jag låg också och skrattade tillsammans med Martin åt att läkaren hade sett ut som Tomas Ravelli. Ganska snart så kom den intensiva smärtan i verkarna tillbaka och jag blev oerhört besviken när jag insåg att stunden då jag tyckte att det var helt okej inte skulle komma tillbaka. Trots att jag fick en extra dos med bedövningen blev verkarna bara värre och jag hade svårt att göra något annat än att bara ligga där. Helst ska man försöka gå upp ochh gå lite eller sitta på knäna i sängen men jag kunde inte förstå hur det skulle gå till. Jag kom också till ett läge där jag insåg att mina krafter var påväg att försvinna och jag såg på klockan att jag hade varit vaken i över ett dygn. För att göra mig lite piggare fick jag dricka någon slags energidryck som inte smakade allt för bra och en massa med äppeljuice.
Vid tolv någon gång på förmiddagen övergick värkarna till krystvärkar. Vid det här laget var jag helt slut och bad för mitt liv att dem skulle söva ner mig. Jag trodde att jag inte skulle överleva och att man inte kunde ha ondare. jag hade fel. Ondare gjorde det och under krystvärkarna kunde man inte bara ligga och försöka stå ut. Nu när det var som värst skulle man ta i allt vad man hade också. Jag frågade hela tiden om han kom längre ut men fick bara veta att jag skulle krysta på. Man kopplade in värkstimulerande dropp för att få värkarna mer effektiva efter ett tag men det hjälpte inte så mycket. Sista timman under förlossningen var det värsta jag varit med om. Det kom in massor med personal och försökte hjälpa till. Någon tog tag i mina händer och bad mig att dra allt vad jag hade under värken och någon tröck allt vad den hade på magen för att hjälpa till. Jag kände mig otroligt maktlös och förstod knappt vad som hände.
Helt plötsligt var det någon annan läkare som hade beslutat att nu skulle sugklockan fram. Sagt och gjort så rullades en jättestor maskin in och klockan sattes på plats. Jag fick order om att krysta allt vad jag hade under nästa värk så skulle de hjälpa till och dra fram honom. Ett drag med klockan blev det och värken efter det så kom Vincent ut på vanlig väg. Känslan när han kom ut är den bästa känslan jag varit med om i hela mitt liv. Han lades upp på mitt bröst. kladdig och skrikande. Jag vet inte om jag var mest glad för att det var över eller för att jag äntligen fick träffa honom. Martin satt bredvid mig och grät ohejdat. Efter någon minut eller så frågande dem om vi ville veta om det var en pojke eller flicka och Martin grät fram ett svar om att det inte spelade någon roll vad det var men det var klart vi ville veta. En pojke! Världens finaste pojke låg nu hos oss och vi kunde inte förstå hur något kunde vara så otroligt vackert. Vi hade tidigare försökt föreställa oss hur han skulle komma ut liten och blå med massa blod och slem överallt. Men inget av det stämde. Han var rund och huden var inte särskillt annorlunda. Blodigt och slemmigt var det inte heller. Kanske hade de torkat av honom ordentligt?
Martin fick klippa av navelsträngen och jag fick världens chock när personalen skulle börja trycka och klämma på min mage för att få ut moderkakan. Det gjorde ont och jag var nog i det känsligaste läget jag någonsin varit. Tillslut kom även den ut och jag trodde att jag äntligen skulle kunna få pusta ut. Icke! Eftersom det blev så bråttom med sugklockan så hade jag fått en ganska stor bristning som skulle sys igen. Läkarna skulle försöka undersöka mig men jag fick jätteont och kunde inte slappna av. Det beslutades att jag skulle få sys igen nere på operationen.
I väntan på att få åka ner fick vi ligga med vår lille son och bara njuta av att vara nyblivna föräldrar. Vi började prata om vad han skulle heta och Vincen dök upp i mitt bakhuvud. Ju mer vi tänkte på det desto mer kändes det rätt. Tillslut var det liksom en Vincent där. Vi var lite inne på Sune ett tag eftersom det hängde en CDspelare framför oss som vi hade kollat på hela förlossningen där det stod SUN på. Söndag alltså. Men Det var en Vincent. Vi hade ju tänkt på en hel del andra namn innan men inget av dem ploppade upp.
Jag tror att vi fick ligga där i två timmar innan sköterskorna kom in igen och sa att jag skulle få åka ner. Då sov vi alla tre mer eller mindre. Jag flyttades över i en ny säng och sa hejdå till mina älskade pojkar. Jag rullades ut ur rummet och in i hissar och korridorer. Vi kom slutligen fram till en operationssal där jag lades över på operationsbordet. Jag fick en ny dos av Eda:n i ryggen som skulle bedöva så att jag skulle kunna sys ihop. Men den hjälpte inte fullt ut så man satte en spinalbedövning i ryggen och helt plötsligt var all känsel från midjan och ner borta. Jag syddes ihop och rullades ut till uppvaket där jag skulle få vänta på att kunna röra mina ben som vanligt. Väntan var lång och jag har nu en helt annan uppfattning om hur det skulle kännas att vara förlamad. Man visste i huvudet hur man skulle göra för att röra sig men när man gjorde så hände ingenting. Ett tag funderade jag på ifall jag aldrig skulle få tillbaka känseln. Jag var jättetrött men fann ingen ro att somna. Jag ville bara tillbaka till Martin och Vincent.
När jag tillslut hade fått tillbaka rörelseförmågan i benen och tårna hade det gått fyra timmar sedan jag lämnade förlossningen. Martin hade bett personalen på BB att ringa ner och fråga vart jag hade tagit vägen. Jag rullades upp genom hissar och korridorer och kände ett stort lugn inom mig. Jag hade inte gråtit något ännu men nu kom tårarna som ett brev på posten. Jag rullades in i ett mörkt litet rum och såg fotändan på en säng. Där låg min älskade Martin med Vincent tryggt på sitt bröst. Det var bland de finaste stunderna någonsin. Nu var det äntligen över och vi skulle kunna få börja vårat liv som familj.
Detta är min berättelse om förlossningen. En hel del av det jag skrivit har liksom flytit ihop. Det låter med all sannolikhet som att en förlossning är det värsta man kan vara med om men såhär i efterhand skulle jag inte ens tveka om att göra om det för det är så sjukt mycket värt det. Jag var fast besluten om att aldrig mer utsätta mig för något liknande igen dagarna efteår men nu känns det inte jobbigt alls längre. Man får någon slags superkraft inom sig. Jag hade världens bästa stöd och ibland kändes det som att Martin hade det jobbigare än mig. Nu kan vi äntligen säga att vi är föräldrar och vi har fått världens finaste Vincent!
Jag ska skriva mer sedan om tiden efter förlossningen. Jag avslutar med lite kort på Vincent.
Äntligen är vi hemma igen. Idag var det en vecka sedan vi förstod att det var på gång. Redan på lördagmorgonen kände jag att något inte var som det brukade men jag vågade inte riktigt hoppas på att det verkligen skulle ske. Vi åkte hem och hälsade på Elin och barnen och jag försökte ignorera sammandragningarna och tänka att det säkert bara var förverkar och inget att hänga upp sig på. När vi kom hem såg vi på Tv och jag anade att det kanske var nu det var dags och vi började klocka värkarna för att inse att det skulle komma en bebis inom de närmsta två dagarna. (Man vet ju inte hur lång tid det kan ta)
Vid två, tre någon gång så ringde jag in till förlossningen och berättade att det var ca fyra eller fem minuter mellan värkarna och undrade om vi skulle komma in. Jag fick beskedet att jag skulle vänta tills jag visste att de kom ännu tätare. Det tog bara en timma innan jag kände att jag var tvungen att ringa igen. Det var nu bara tre minuter mellan varje värk och jag hade lite svårt att slappna av. Man kan säga att paniken började krypa sig på lite smått. Nu fanns det liksom ingen återvändo. Allt man kunde göra var att hänga med och stå ut. Jag hade världens bästa stöd ifrån Martin som hela kvällen fixade med min TENS-apparat (elektroder som man sätter på ryggen för att värkarna inte ska kännas lika mycket), vetekudden och klockningen. Väskan som skulle packas fick Martin också i uppgift att ta hand om. Tur att vi skrivit ner allt vi skulle ta med oss annars hade vi nog glömt hälften. Vi fick iallafall komma in sa de på telefon.
Resan in till förlossningen skedde under tystnad med undantag för mitt samtal med pappa på mobilen då jag berättade att vi åkte in nu. Jag hade tidigare föreställt mig att jag skulle vilja lyssna på musik för att det skulle kännas lite mer som vanligt och få mig på andra tankar men nu kändes musik väldigt avlägset och jag tycker synd om Martin som försökte prata med mig när jag i stort sett bara kunde kolla upp lite som svar. Ute stod världen stilla och det kändes som att alla låg och sov utom vi. Utanför ingången till akuten stod det onyktra ungdomar och jag kunde inte förstå för allt i världen hur folk kunde vara fulla och tänka på annat när jag skulle föda.
Väl inne på förlossningen fick vi komma in i ett rum där jag fick lite mätare fastspända på magen som kollade barnets hjärtfrekvens samt hur täta verkar jag hade. Kändes som världens längsta halvtimma innan barnmorskan kom tillbaka. Hon kollade då hur "öppen" jag var och konstaterade att jag var öppen tre centimeter och att det på riktigt skulle komma en bebis snart. Sedan fick vi ett eget rum och jag blev bästa vän med lustgasen. Tidsuppfattningen från att vi kom in tills att han kom ut är lika med noll men efter ett tag kan vi säga beslutade jag att ta EDA:n. Det är en bedövning som en läkare lägger mellan ryggkotorna. Det gick lite sådär eftersom jag hade lite svårt att ligga stilla. Han blev lite irriterad över att min ena arm gång på gång letade sig bak på ryggen där han hade smörjt på massa klet som skulle hålla bakterierna borta.
När bedövningen väl hade verkat så infann sig den enda stund under hela förlossningen där jag faktiskt såhär i efterhand kan säga att det var ganska roligt att föda barn. Det onda under värkarna blev inte lika intensivt och tillsammans med lustgasen var det uthärdligt. Jag glömde ibland bort att andas in vanlig luft vilket resulterade i att alla ljud blev förstärkta och jag förstod inte vilket håll de kom ifrån. Jag låg också och skrattade tillsammans med Martin åt att läkaren hade sett ut som Tomas Ravelli. Ganska snart så kom den intensiva smärtan i verkarna tillbaka och jag blev oerhört besviken när jag insåg att stunden då jag tyckte att det var helt okej inte skulle komma tillbaka. Trots att jag fick en extra dos med bedövningen blev verkarna bara värre och jag hade svårt att göra något annat än att bara ligga där. Helst ska man försöka gå upp ochh gå lite eller sitta på knäna i sängen men jag kunde inte förstå hur det skulle gå till. Jag kom också till ett läge där jag insåg att mina krafter var påväg att försvinna och jag såg på klockan att jag hade varit vaken i över ett dygn. För att göra mig lite piggare fick jag dricka någon slags energidryck som inte smakade allt för bra och en massa med äppeljuice.
Vid tolv någon gång på förmiddagen övergick värkarna till krystvärkar. Vid det här laget var jag helt slut och bad för mitt liv att dem skulle söva ner mig. Jag trodde att jag inte skulle överleva och att man inte kunde ha ondare. jag hade fel. Ondare gjorde det och under krystvärkarna kunde man inte bara ligga och försöka stå ut. Nu när det var som värst skulle man ta i allt vad man hade också. Jag frågade hela tiden om han kom längre ut men fick bara veta att jag skulle krysta på. Man kopplade in värkstimulerande dropp för att få värkarna mer effektiva efter ett tag men det hjälpte inte så mycket. Sista timman under förlossningen var det värsta jag varit med om. Det kom in massor med personal och försökte hjälpa till. Någon tog tag i mina händer och bad mig att dra allt vad jag hade under värken och någon tröck allt vad den hade på magen för att hjälpa till. Jag kände mig otroligt maktlös och förstod knappt vad som hände.
Helt plötsligt var det någon annan läkare som hade beslutat att nu skulle sugklockan fram. Sagt och gjort så rullades en jättestor maskin in och klockan sattes på plats. Jag fick order om att krysta allt vad jag hade under nästa värk så skulle de hjälpa till och dra fram honom. Ett drag med klockan blev det och värken efter det så kom Vincent ut på vanlig väg. Känslan när han kom ut är den bästa känslan jag varit med om i hela mitt liv. Han lades upp på mitt bröst. kladdig och skrikande. Jag vet inte om jag var mest glad för att det var över eller för att jag äntligen fick träffa honom. Martin satt bredvid mig och grät ohejdat. Efter någon minut eller så frågande dem om vi ville veta om det var en pojke eller flicka och Martin grät fram ett svar om att det inte spelade någon roll vad det var men det var klart vi ville veta. En pojke! Världens finaste pojke låg nu hos oss och vi kunde inte förstå hur något kunde vara så otroligt vackert. Vi hade tidigare försökt föreställa oss hur han skulle komma ut liten och blå med massa blod och slem överallt. Men inget av det stämde. Han var rund och huden var inte särskillt annorlunda. Blodigt och slemmigt var det inte heller. Kanske hade de torkat av honom ordentligt?
Martin fick klippa av navelsträngen och jag fick världens chock när personalen skulle börja trycka och klämma på min mage för att få ut moderkakan. Det gjorde ont och jag var nog i det känsligaste läget jag någonsin varit. Tillslut kom även den ut och jag trodde att jag äntligen skulle kunna få pusta ut. Icke! Eftersom det blev så bråttom med sugklockan så hade jag fått en ganska stor bristning som skulle sys igen. Läkarna skulle försöka undersöka mig men jag fick jätteont och kunde inte slappna av. Det beslutades att jag skulle få sys igen nere på operationen.
I väntan på att få åka ner fick vi ligga med vår lille son och bara njuta av att vara nyblivna föräldrar. Vi började prata om vad han skulle heta och Vincen dök upp i mitt bakhuvud. Ju mer vi tänkte på det desto mer kändes det rätt. Tillslut var det liksom en Vincent där. Vi var lite inne på Sune ett tag eftersom det hängde en CDspelare framför oss som vi hade kollat på hela förlossningen där det stod SUN på. Söndag alltså. Men Det var en Vincent. Vi hade ju tänkt på en hel del andra namn innan men inget av dem ploppade upp.
Jag tror att vi fick ligga där i två timmar innan sköterskorna kom in igen och sa att jag skulle få åka ner. Då sov vi alla tre mer eller mindre. Jag flyttades över i en ny säng och sa hejdå till mina älskade pojkar. Jag rullades ut ur rummet och in i hissar och korridorer. Vi kom slutligen fram till en operationssal där jag lades över på operationsbordet. Jag fick en ny dos av Eda:n i ryggen som skulle bedöva så att jag skulle kunna sys ihop. Men den hjälpte inte fullt ut så man satte en spinalbedövning i ryggen och helt plötsligt var all känsel från midjan och ner borta. Jag syddes ihop och rullades ut till uppvaket där jag skulle få vänta på att kunna röra mina ben som vanligt. Väntan var lång och jag har nu en helt annan uppfattning om hur det skulle kännas att vara förlamad. Man visste i huvudet hur man skulle göra för att röra sig men när man gjorde så hände ingenting. Ett tag funderade jag på ifall jag aldrig skulle få tillbaka känseln. Jag var jättetrött men fann ingen ro att somna. Jag ville bara tillbaka till Martin och Vincent.
När jag tillslut hade fått tillbaka rörelseförmågan i benen och tårna hade det gått fyra timmar sedan jag lämnade förlossningen. Martin hade bett personalen på BB att ringa ner och fråga vart jag hade tagit vägen. Jag rullades upp genom hissar och korridorer och kände ett stort lugn inom mig. Jag hade inte gråtit något ännu men nu kom tårarna som ett brev på posten. Jag rullades in i ett mörkt litet rum och såg fotändan på en säng. Där låg min älskade Martin med Vincent tryggt på sitt bröst. Det var bland de finaste stunderna någonsin. Nu var det äntligen över och vi skulle kunna få börja vårat liv som familj.
Detta är min berättelse om förlossningen. En hel del av det jag skrivit har liksom flytit ihop. Det låter med all sannolikhet som att en förlossning är det värsta man kan vara med om men såhär i efterhand skulle jag inte ens tveka om att göra om det för det är så sjukt mycket värt det. Jag var fast besluten om att aldrig mer utsätta mig för något liknande igen dagarna efteår men nu känns det inte jobbigt alls längre. Man får någon slags superkraft inom sig. Jag hade världens bästa stöd och ibland kändes det som att Martin hade det jobbigare än mig. Nu kan vi äntligen säga att vi är föräldrar och vi har fått världens finaste Vincent!
Jag ska skriva mer sedan om tiden efter förlossningen. Jag avslutar med lite kort på Vincent.
